Skulden över att jag inte såg

Det tog mig 2 år från det att min dotter för första gångenberättade om sexuella övergrepp tills att jag förstod eller vågade förstå vad hon varit med om. Två år! För mig fanns inte tanken att hon blev utnyttjad –det var så långt borta i mina tankar. Jag gjorde som de allra flesta föräldrar skulle göra nämligen uteslutningsmetoden. Men tro mig – sexuella övergrepp fanns i min vildaste fantasi. Jag gick till BVC, pratade med förskola, vänner och familj. Urinvägsinfektioner, blåmärken, flytningar och svamp – fysiska symptom som var för sig kanske är normalt men tillsammans och konstant borde ha varit en varningssignal för mig. När hon också började säga saker som att det är skönt med pinne i rumpan eller att hon gillar att suga på stora svansar trodde jag att hon var utsatt för övergrepp. Jag började i stället lägga skulden påförskolan och att de får ha bättre koll på lekarna barnen leker.

Givetvis fanns det andra saker som min dotter gjorde som att göra sönder dockor och gosedjur eller att hon började drömma mardrömmar och inte längre kunde hålla sig. Men jag fick till mig att detta kunde vara en helt normal utveckling då min mamma gick bort runt där tiden vilket var en svår tid för oss alla.  Pusslets motiv visade sig fortfarande inte för mig.

Månaderna gick och ibland var allt lugnt hemma men så började mitt barn trilskas vid överlämning till sin pappa. Hon kunde bitas och slåss och skrek; nej jag vill inte till honom. Han är dum och tårarna rinner i hennes lilla ansikte. Ångesten som visade sig i hennes ansikte allt oftare vidumgänge krossade mitt mammahjärta. Givetvis var min första reaktion att pratamed pappan och försöka förstå. Jag fick skulden direkt – det vara jag som fick barnet att inte vilja träffa honom. Jag som hittade på hennes utbrott. Jag som ljög.

Så en kväll föll bitarna på plats. Vi skulle äta middag och sedan se melodifestivalen. Min dotter hade klätt på sig en glittrig kjol och rosa boa. Jag tog fram min kamera för att ta några bilder och hon säger: stoppmamma jag måste vara nakenfis på bilderna har pappa sagt. Där och då kändes det som om marken öppnade sig och jag föll hejdlöst ner. Hela rummet krympte och det enda jag såg var min lilla flicka som började ta av sig sina kläder.

Det finns ett före och ett efter denna händelse. Hela mitt liv delas in mellan två punkter. Men så kanske det är med alla som går igenom något så traumatiskt. Likt så många andra hamnade jag i en infekterad vårdnadstvist där jag inte kunde nämna något som gäller sexuella övergrepp. Detta för att anmälan till polisen lades ner direkt. De tog inte ens in honom påförhör trots att jag berättade om att det kan finnas bilder. Mitt barn var för litet för att kunna höras av polisen. Socialtjänsten gjorde minsta möjliga för att skydda mitt barn enligt mig. Då anmälan inte ledde vidare så sågs pappan som oskyldig och därmed skulle ha alla rättigheter att få träffa och vara med vårt barn.

Vi lever i ett land där föräldrarnas rätt till sitt barn är så stark. Föräldrar ska dela lika, allt ska vara rättvist. Men vem för barnets talan? Bara för att det inte finns en dom betyder det inte att barnet ljuger.  När ska barnets röst få betydelse?

Jag lever med att tvingas lämna ut mitt barn varannan vecka till en man som mitt barn berättat gjort ondskefulla saker mot. Jag har inget val!

När jag kom i kontakt med föreningen hade jag gått med numret i fickan i kanske 2-3 veckor. När jag ringde var jag så nervös men fick en tid att komma in. Jag ångrar att jag inte vågade ringa tidigare – jag har aldrig känt mig så trygg att kunna prata om det värsta.

‍