Upprättelsen kom när gubbjäveln dog!

Ibland funderar jag över hur livet hade blivit om detta inte hänt. Om jag och min man hade insisterat på att hämta Anton den där kvällen. Samtidigt vet jag idag att det är vansinnigt då historien inte går att skriva annorlunda. Min son var 14 år då han utsattes för en brutal våldtäkt på väg hem från sin flickvän. En promenad på 700 meter. Mitt liv som mamma kommer för alltid delas in i ett före-, och ett efter- övergreppet. Så är det bara.  

Anton hade tillbringat kvällen med sin flickvän, inte långtifrån föräldrahemmet. Hans pappa brukade vanligtvis gå och möta honom men av någon anledning blev det inte så denna gång. Självklart har vi tänkt tanken att varför gick vi inte och mötte honom? Hade allt kunnat undvikas? Givetvis tog vi på oss skulden och det är en otroligt stark och levande känsla.

Men jag har efter många år lärt mig att lägga skulden där den hör hemma, nämligen hos fanskapet som våldtog min son. Men det krävdes hårt arbete att komma till den punkten. Inget som bara görs i en handvändning eller för att alla omkring säger det.

På gångvägen blev Anton överfallen av tre personer. Han drogs in i en tunnel där en av männen våldtog honom. De andra männen höll fast honom. Tack vare att det kom någon gående avbröts övergreppet innan de två övriga männen hann förgripa sig på Anton.

Jag känner att samhället inte riktigt gav Anton den hjälp han borde fått direkt. Vid övergrepp ska det, enligt mig, alltid erbjudas psykologisk hjälp av experter vare sig det är misstanke, oro, en faktisk dom eller som i vårt fall när det inte väcks åtal. Erbjud hjälp både före, under och efter, framför allt när offren är barn. Risken att hamna i dåligheter ökar om det finns obearbetade trauman i ryggsäcken. Kostnaden för samhället för alla dessa barn som växer upp utan hjälp och verktyg borde någon forska på. Alla de ringar på vattnet som uppstår – hjälp barnen!

Se även till att de anhöriga får verktyg – för mig var det viktigt att förstå vilket gjorde att jag grävde ner mig i böcker, dokumentärer och gick på föredrag som alla berörde sexuella övergrepp. Jag ville lära mig, jag ville veta varför. Det var genom en annons i tidningen som jag kom i kontakt med föreningen. För mig var detta en räddning. Äntligen kunde jag prata helt fritt och få förståelse och stöd av andra vars barn blivit utsatta för övergrepp. Jag möttes av värme, trygghet, kunskap och framför allt fick mina känslor utrymme och det var många på samma gång.

Min son pekade ut förövarna men tyvärr fanns det inte tillräckligt mycket bevisning för att väcka åtal. Men förövaren åkte in i fängelset för andra brott. Det värsta är att han så småningom ut från fängelset och bosätter sig i en stad inte allt för långt ifrån oss.

Jag hade väl tur men jag slapp möta honom. Värre var det för Anton som sprang på förövaren vid två olika tidpunkter. Även min make såg honom vid något tillfälle när han körde bil. Han ringde mig direkt och berättade att han hade haft en stor lust att sätta foten mot gaspedalen. Jag tror att den tanken om hämnd har slagit oss alla någon gång men från tanke till handling är lång. En dag fick jag ett samtal från poliskommissarien som utredde övergreppet mot Anton. Han berättade att förövaren är död – han hade fått en hjärtattack. Äntligen kände jag, nu kan han inte skada någon mer. Vi fick upprättelse när gubbjäveln dog!

När allt kom upp till ytan hamnade all min fokus och tid på Anton. Det innebar att hans bror hamnade utanför. Anders som också behövde sin mamma när hans hjärta krossades eller här han bråkade med bästa kompisen. Men det hanns liksom inte med. Jag önskar att jag handlat annorlunda men när man är mitt i en sådan här cirkus funkar inte hjärnan normalt. Det blir fly- eller strida-tänk och jag valde att kriga.

‍