Brev till mitt barn

Mitt älskade barn, sitter och tittar på gamla fotografier från när du var 4 år. Dina pigga, glada blåa ögon glittrar. På ett av fotografierna står du i vardagsrumssoffan. Du har mina solglasögon som täcker halva ditt ansikte, ett tennisracket som du spelar gitarr med. Du skrattar, busar och ser så lycklig ut. 

Du lyckliga oskyldiga barn. Dessa fotografier tittar jag på och försöker ta fram i mitt huvud varje gång de mörka, hemska tankarna angriper mig. Det är tankar och bilder som dyker upp när man minst anar det. Ett inlägg i sociala medier, nyhetssändningar från tv. Minnesbilder från olika situationer, händelser i din barndom läggs som ett pussel i min hjärna. En liten bit i taget i långsam takt. Smärtsamt, sorgligt, maktlös och sömnlös ibland. 

Mitt älskade barn, du är så modig som vågade berätta om dom sexuella övergrepp du har utsatts för när du var ett barn och vi får aldrig glömma att prata om det när du orkar. Du kommer att bära det resten av ditt liv som alla i familjen. Vi kommer aldrig att glömma och har en stark önskan att du ska läka ihop det som är trasigt.  Få vara det lyckliga, busiga, nyfikna och trygga barnet igen, som på fotografiet. 

Ensam är inte stark, men vi har varandra inom familjen. Vi får hålla ihop, prata om livet, umgås och göra roliga saker tillsammans. Var inte för hård mot dig själv, samla goda minnen i livet. När livet blir jobbigt och svårt att uthärda så får vi försöka att stötta varandra. Tack för att du finns i mitt liv älskade barn.

‍