Som man ska jag vara stark
Jag älskar min fru och vill stötta henne men att hon vägrar berätta vem som utnyttjade henne som liten gör mig galen. Varför vill hon inte säga, varför skyddar hon den personen, varför är hon fortfarande rädd. Hur kan jag hjälpa henne? Jag hade en miljon frågor när jag första gången kontaktade föreningen. Jag tror inte personen på andra sidan telefonluren fick sagt någonting under flera minuter medan jag öste ur mig allt och känslorna var utanpå min kropp.
Jag och min fru har varit gifta i över 20 år och under det senaste året har hon börjat gå till en psykolog vilket jag uppmuntrade. Hon hade haft en jobbig tid på jobbet och våra barn har NPF diagnoser så att för henne kunna prata med någon och hitta lösningar att klara vardagen var toppen.
En dag kommer hon hem efter ett samtal och berättar att hon har blivit sexuellt utnyttjad som barn. Övergreppen pågick under 5 år av två män i hennes närhet. Den ena är nu död men den andra lever fortfarande. Min fru vill inte berätta vem det är. Hon är inte redo säger hon vilket jag på ett sätt förstår utifrån hennes mående men samtidigt begriper jag inte varför hon skyddar personen. Eftersom hon inte vill berätta får mina tankar fritt flöde och jag anklagar alla inom mig.
Det är som om jag är en hemlig spion när vi har släktkalas: vem undviker min fru, vem gillar att ha barn i knät, vem har varit barnvakt, vilka är med på fotografierna i hennes fotoalbum? Tankarna snurrade konstant och jag visste inte vem jag kunde dela dem med. Jag ville inte prata med min fru om det för hon hade tillräckligt att jobba med själv men jag hade vett nog att förstå att jag inte kunde fortsätta så här.
Det kändes som om jag blev uppäten inifrån och tankarna blev värre för varje gång. Känslorna gick från sorg till vrede av och till. Jag är vanligtvis en logisk person så detta var helt nytt för mig.
När jag fick frågan att skriva min berättelse till hemsidan var jag först lite osäker och jag har skrivit om ovan text flera gånger. Mitt förta utkast var lika snurrigt som Jukebox på Liseberg. Och om du som läser detta förstår precis vad jag menar med hjärnspöken som tar över skallen, känslor som ger inre utslag (min mage och rygg pajade totalt), analyserar och dissekerar allt in i det minsta, vänner, släktingar kollegor alla fick de genomgå mina konspiratoriska tankar. Vem hade gjort illa min fru och framförallt är mina barn i fara?! Min äldsta dotter är lika gammal som min fru var när hon blev utnyttjad.
Har du läst min text hit misstänker jag att du är i en likande situation. Mitt råd är enkelt – ring föreningen. Det var det som hjälpte mig. Jag gavs möjligheten att prata och då menar jag inte "gullgull-prat" utan verkligen snacka och resonera. Jag gavs utrymme att vända och vrida på allt, de gav respons som gjorde mitt inre lugnat. Kan inte beskriva det med något annat ord än läkande. Jag vet att det är svårt att som man att be om hjälp men hade jag inte gjort det tror jag att mitt äktenskap så småningom skulle kollapsats och då skulle förövaren ha vunnit.
