Den lilla flickan och jag

Först när jag närmade mig 50 började jag se mitt eget mönster.

Inte bara se det.

Utan förstå var det kom ifrån.

När jag var två år valde min pappa att avsluta sitt liv.

Jag var för liten för att förstå döden.

Men kanske var jag aldrig för liten för att känna frånvaron.

Tomrummet.

Förlusten.

Och sedan, när jag var fem år, kom en ny man in i mitt liv.

Han skulle bli min trygghet.

Och till en början var han verkligen det.

Han var den roliga pappan.

Den busiga.

Den som fick mig att skratta.

Jag älskade honom.

Jag litade på honom.

Och ganska tidigt lärde jag mig något som inget barn ska behöva lära sig:

Att hålla koll på hur någon annan mår.

Att känna av.

Anpassa mig.

Se till att han var glad.

För jag behövde honom.

Jag var ett barn.

Och barn behöver sina vuxna.

Men han hade sina demoner.

Och när alkoholen och pillren tog plats förändrades han.

Det var som om någon annan tog över hans kropp.

Hans ögon förändrades.

Rösten förändrades.

Orden förändrades.

Han blev gränslös.

Våldsam.

Hotfull.

Och jag lärde mig att läsa av honom innan jag ens förstod att jag gjorde det.

Jag visste när jag skulle vara tyst.

När jag skulle gå undan.

När jag skulle försöka göra honom glad.

Och när alkoholen hade lämnat hans kropp kom ångesten.

Och med den kom den andra pappan tillbaka.

Den snälla.

Den jag älskade.

Den jag ville tro på.

Så hur skulle en liten flicka kunna förstå?

Hur skulle jag kunna veta vilken version av honom som skulle komma?

Jag var sex år.

Sex år.

Och jag försökte förstå det som inte gick att förstå.

Jag försökte följa honom.

Förstå honom.

Ta hand om honom.

För jag behövde honom.

Samtidigt gjorde han saker med mig som ingen vuxen någonsin får göra med ett barn.

Jag visste att något var fel.

Min kropp visste.

Jag blev rädd.

Det gjorde ont.

Men någonstans i ett barns värld finns också tanken:

Pappa vet väl bäst?

Så jag litade på honom.

Även när det kändes fel.

Även när något inom mig skrek.

‍

En morgon vaknade jag.

Utanför min dörr låg krossat glas.

Jag minns att jag klev över det.

Jag minns att jag undrade vad som hade hänt under natten.

Det var poliser överallt.

Poliser med gevär och hjälmar.

Inte sådana poliser jag var van vid att se.

Jag såg hur de satte handbojor på honom.

Jag såg mamma.

Hon var ledsen.

Rädd.

Och mitt i allt detta hörde jag honom säga:

”Titta vad din mamma har gjort mot mig.”

Kanske var det där jag lärde mig något mer.

Att det som händer inte alltid är den vuxnes fel som står bredvid.

Att man kan få skulden för sådant man aldrig har gjort.

Att kärlek kan blandas ihop med rädsla.

Att trygghet kan blandas ihop med fara.

Och att det som ett barn lär sig för att överleva kan följa med långt in i vuxenlivet.

‍

Nästan 50 år senare

Jag förstår mer nu.

Jag förstår varför jag så ofta har sökt mig till det som känns bekant.

Inte det som känns tryggt.

Det som känns bekant.

Jag har jagat människor när de dragit sig undan.

Testat dem när de kommit nära.

Provocerat.

Utmanat.

Letat efter sprickorna.

För någonstans inom mig har det funnits en övertygelse:

Han kommer att lämna.

Han kommer att förändras.

Han kommer att visa sitt riktiga jag.

Det är så det alltid blir.

Och när någon älskat mig har en del av mig ändå stått på avstånd.

Misstänksam.

Beredd.

Som om kärlek varit något jag behövt förtjäna – och samtidigt något jag när som helst kunde förlora.

När någon tagit avstånd har det inte bara varit ett avstånd.

Det har känts som övergivenhet.

Tystnad har kunnat betyda:

Han har hittat någon annan.

Ett kort sms har kunnat betyda:

Jag håller på att förlora honom.

En förändring i tonen har kunnat betyda:

Nu händer det igen.

Men idag börjar jag förstå.

Jag reagerar inte alltid på det som händer här och nu.

Så jag övar.

Varje dag.

Jag övar på att stanna upp.

Andas.

Lyssna.

Och inte döma tankarna som kommer.

Jag försöker inte längre slåss mot dem.

Jag försöker möta dem.

Med kärlek.

Och ibland blundar jag och ser henne framför mig.

Den lilla flickan.

Sex år.

Hon som försökte förstå.

Hon som försökte vara snäll.

Hon som försökte hålla ihop världen.

Hon som trodde att hon behövde ta hand om någon annan för att få vara trygg.

Jag vill gå fram till henne.

Sätta mig bredvid henne.

Hålla hennes hand.

Och säga:

Du behöver inte förstå allt.

Det var inte ditt fel.

Du skulle aldrig ha behövt bära det här.

Du behöver inte ta hand om honom.

Du behöver inte vara rädd längre.

Jag är här nu.

Jag lämnar dig inte.

Och kanske är det just det som är min resa nu.

Att ge henne den trygghet hon letade efter hela sitt liv.

Att lära henne att närhet inte alltid betyder fara.

Att kärlek inte behöver göra ont.

Att någon kan komma nära utan att försvinna.

Att jag kan älska utan att jaga.

Att jag kan släppa någon nära utan att testa om han kommer lämna.

Att jag kan stanna kvar i mig själv även när någon annan tar ett steg tillbaka.

För jag är inte mina tankar.

Jag är inte min rädsla.

Jag är inte det som hände mig.

Jag är kvinnan som överlevde.

Kvinnan som fortfarande lär sig.

Kvinnan som vågar titta tillbaka utan att fastna där.

Och den lilla flickan inom mig?

Hon behöver inte längre stå ensam och kliva över det krossade glaset.

Jag är här nu.

Och jag håller henne i handen.

‍